Författare: Rudolf Meidner
Förlag: Atlas förlag
Köp på Bokus: Spelet om löntagarfonder
Köp på Adlibris: Spelet om löntagarfonder
Löntagarfonderna är idag ett minne blott. Få av dem som idag är politiskt aktiva har antagligen annat än en svag aning om vad den stora striden handlade om. En av arkitekterna bakom förslaget, Rudolf Meidner, ger sin bild i boken "Spelet om löntagarfonder".
I boken försöker Meidner försvara tankarna på löntagarfonder, men han lyckas inte särskilt bra. Den solidarisk lönepolitiken och de "övervinster" som därmed skapades i de mest framgångsrika företagen
utgjorde grunden på tanken på löntagarfonder. Den solidariska lönepolitiken gick ut på att alla i samma bransch skulle ha samma löneläge, vare sig de arbetade i ett effektivt och lönsamt företag eller i ett ineffektivt och olönsamt företag. Därmed slog ineffektiva företag ut snabbare, medan de lönsamma kunde blomstra. Problemet, enligt Meidner och andra, var att det då uppstod för stora vinster, "övervinster", i de lönsamma företagen. Vinster som gjorde att ägarna som kollektiv fick en större andel av de värden som skapades i
produktionen.
Men frågan är om den logiken håller. Meidner redovisar i boken ett samtal med Gösta Rhen, där Rhen avvisar argumentet kring övervinster. Enligt Rhen leder den solidariska lönepolitiken inte bara till större vinster i företag som gick bra, utan också till större förluster i företag som gick dåligt. Därmed ökade inte den solidariska lönepolitiken kapitalägarnas kollektiva andel av förädlingsvärdet. Detta argument lyckas inte Meidner bemöta i boken.
Men löntagarfonderna skulle också användas för att stärka löntagarnas makt. Det principiellt viktiga var att det inte handlade om att anställda skulle få del av vinsten i det egna företaget eller bli delägare, utan att det skulle vara ett kollektivt ägande som omfattade stora delar av näringslivet. Därmed var det tydligt att det handlade om makt och ett nytt sätt att organisera samhället.
Även om Rudolf Meidner i sin bok ibland försöker tona ned maktperspektivet är det tydligt att det var en bärande del i idén om löntagarfonder. För Meidner och många inom LO var löntagarfonderna ett verktyg för att "förverkliga industriell och ekonomisk demokrati". Det handlade om "övergången från ett samhälle som dominerades av privat ägande till produktionsmedlen, till en ekonomi där produktionsmedlen successivt skulle ägas av löntagarna som kollektiv".
Det var detta perspektiv som gjorde att löntagarfonderna mötte så hårt motstånd, också inom delar av socialdemokratin. Det var det som fick människor att demonstrera och organisera sig. Svenska folket ville
behålla det privata ägandet och inte ha ett näringsliv misskött av fackliga ombudsmän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar