Författare: Håkan Lind, Jenny Lindahl Persson, Martin Borgs
Förlag: Norstedts akademiska förlag
Man kan se det i varenda nyhetssändning på TV. Man hör det i intervjuerna i radio. Man ser spåren i tidningarnas texter. Efter att ha läst Medietränad (Norstedts akademiska förlag) är det svårt att inte se tecknen på hur politiker, företagsföreträdare och andra använder olika tekniker för att undvika att svara på sådant de inte vill svara på och istället föra fram det budskap de vill få ut till publiken. Eller för den delen, hur journalister använder olika typer av frågekonstruktioner för att få den som intervjuas att svara på det som journalisten vill ha svar på.
Författarna, Håkan Lind, Jenny Lindahl Persson och Martin Borgs, är alla tidigare PR-konsulter på Hill & Knowlton. Det märks att det är praktiker från PR-branschens som skrivit boken. Trots förlagets namn, så är Medietränad ingen fullständig lärobok i hur man klarar sig i medierna och inte heller något nytt vetenskapligt arbete som presenterar teorier och resultat i modern kommunikationsforskning. Det är inga hemligheter som avslöjas, men Mediatränad är en rolig och lättläst bok med många konkreta och aktuella exempel på hur dragkampen i medierna fungerar. Vi får till exempel en utförlig genomgång av vad som gick fel när miljöpartiets dåvarande manliga språkrör, Matz Hammarström, skulle förklara att miljöpartiets kongress, på förslag från László Gönczi beslutade att miljöpartiets vision är ett samhälle utan ränta.
Det mest givande är nog att läsa om de olika metoderna för den som blir intervjuad att slingra sig ur en fråga eller få fram ett budskap. Hur makthavare kan ”blocka” de svåra frågorna genom att till exempel hänvisa till en policy att inte svara på sådana frågor. Eller hur en politiker gör en ”brygga” från den ursprungliga frågan till det politikern egentligen vill tala om genom att säga ”låt mig först säga”, eller något liknande.
Boken har också inslag av den typ av självtest som man ofta finner i kvälls- och veckotidningar. Sedan man läst boken sitter man och funderar över om Göran Persson är ett ”lejon” eller en ”buffel” och om Bosse Ringholm fortfarande är en ”åsna”, eller om han mer är en ”uggla”. Och så om man själv är en ”mus” eller en ”delfin”.
I boken liknar författarna mediaträning med skönhetsoperationer. När det märks alltför tydligt är det misslyckat. Samtidigt är det knappast någon hemlighet att i stort sett alla som professionellt – som företrädare för ett företag, en organisation eller ett parti – framträder i medierna på något sätt är mediatränade. På samma sätt som journalisterna lär sig ställa frågor så att de får svar som intresserar publiken (eller möjligen dem själva), lär sig de som intervjuas att ge de svar som de har intresse av att publiken ska höra.
Den som läser boken får ett förstoringsglas som gör det lättare att hitta de ”skönhetsopererade” uttalandena från politiker och makthavare. Man lär sig känna igen den mediatränades olika tekniker. Detta är intressant, inte för att få reda på vilka av politikerna som är ”skönhetsopererade”, utan för att upptäcka vad det är de försöker dölja med operationen. Man lärs sig kritiskt fundera över vilken fråga det var som egentligen ställdes och varför Göran Persson inte valde att svara på den frågan. Det är en kunskap som kan vara viktig att ha när vi nu, så här ett knappt år före riksdagsvalet, går in en stegrad kamp om att få ut sitt budskap och sin bild av verkligheten i medierna.
Publicerad i Hudiksvalls-Tidning 2005-09-24
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar