Börsbubblan i backspegeln

Titel: Dansen kring guldkalven
Författare: Björn Elmbrant
Förlag: Bokförlaget Atlas


Köp den hos Bokus: Dansen kring guldkalven
Köp den hos Adlibris: Dansen kring guldkalven


Det är ingen vacker bild som Björn Elmbrant tecknar av byråkratkapitalismen i sin nya bok Dansen kring guldkalven (Bokförlaget Atlas), men den är rättvis. Utgångspunkten är IT-boomen i slutet av 1990-talet och den börsbubbla som då blåstes upp.  Då, när ett Internetföretag kunde går från källaren till börsen på någon månad, utan att visa en enda krona i vinst. När företag som brände pengar sågs som bättre investeringar än de som såg till att spara på kronorna. En tid som i backspegeln bäst kan beskrivas som galen.

En väl fungerande kapitalism bygger på att den som investerar pengar i ett företag också är den som får vinsten om företaget lyckas väl, men också den som förlorar pengarna om företaget går i konkurs. Men med den nya byråkratkapitalismen är investerarna byråkrater som spelar med andras pengar. Men det är inte bara detta som låg bakom den it-drivna börsbubblan i slutet av 1990-talet. En viktig faktor var också att många ville bli lurade, eller åtminstone heller lät sig luras än riskera att stå utanför när grannarna blev rika.

Det mest intressanta är att det fanns gott om ”små pojkar” – journalister och personer inom finansvärlden – som ropade att kejsaren var naken. Den som följde med kunde läsa varningarna för att den kraftiga börsuppgången saknade verklighetsförankring. Men till skillnad mot hur det gick i H.C. Andersens saga, så hjälpte inte detta. Folket fortsatte att agera som om ”den nya ekonomin” var uppklädd i de vackraste kläder. För det fanns fortfarande många som trodde, ville tro och framför allt tjänade mycket pengar på att säga sig tro, på fortsatt uppgång för IT-aktier.

Björn Elmbrant tar en del genvägar när han, i början av boken, hävdar att det svenska offentliga pensionssystemet förändrades eftersom det privata pensionssparandet, delvis i aktier, hade så mycket bättre avkastning än ATP. Att förändringen av ATP och den stora pensionsreformen var ett resultat av ”Skandias skrämseltaktik”. Det är, som framgår längre fram i boken, långt ifrån hela sanningen. Det är inte ens det viktigaste skälet. Problemet med ATP var att det systemet inte höll. De förutsättningar som systemet byggde på gällde inte längre. Däremot har han rätt i att pensionsfonderna, i Sverige men framför allt i USA, var viktiga för att blåsa upp börsbubblan

Att vi i Sverige fick ett pensionssystem som bygger på att en del av de pengar som ska betalas ut i pension placeras i aktier är i grunden bra, men det är viktigt att inse att det inte finns någon garanti för att placeringar i aktier, inte ens på lång sikt, är bättre än till exempel obligationer. Avkastningen på aktier jämfört med andra investeringar, till exempel i obligationer, beror framför allt på när man köper aktierna och när man säljer dem. Även om avkastningen på aktier historiskt och i genomsnitt varit högre än på obligationer, har Elmbrant rätt när han hävdar att vi inte lever några genomsnittliga liv.

Det mest tänkvärde i Björn Elmbrants bok är när han refererar till den amerikanska debatten om vad som händer när de stora befolkningsgrupper som nu investerar i aktier för sin framtida pension, ska börja leva på de investeringarna. Kommer det att finnas någon som är beredd att köpa deras aktier – och till vilket pris. Precis som det pensionskapital som strömmat till börsen bidragit till att pressa upp priset på aktier, finns risken att priserna faller när stora summor samtidigt ska tas ut från börsen.

”När den nuvarande generationen av pensionssparare går i pension – i stor skala om 15–20 år – och lyfter sina pengar, måste det pumpas in nya för att systemet ska bestå. Var ska de komma ifrån?”, undrar Elmbrant. En fråga som framtida pensionärer har all anledning att fundera mycket över.

Publicerad i Hudiksvalls-Tidning 2005-08-16