Makten framför allt för Persson

Titel: Makten framför allt - en antologi om statsminister Göran Persson

Redaktör: Mats Ögren:

Förlag: Wahlström & Widstrand

Köp den hos Bokus: Makten framför allt

Köp den hos Adlibris: Makten framför allt

I Makten framför allt – en antologi om statsminister Göran Persson (Wahlström & Widstrand) skriver ett stort antal skribenter utifrån mycket olika utgångspunkter om Sveriges statsminister och socialdemokraternas partiordförande.

Boken har beskrivits som en mycket kritisk bok, och det är sant att det förekommer mycket kritik mot Persson i boken. Men det är inte en ensidig kritik, utan kritiken kommer både från vänster och höger. Alla inlägg är långtifrån lika läsvärda, men den som läser antologin får nya pusselbitar till bilden av Sveriges statsminister.

Det finns författare som är kritiska till Perssons utrikespolitik, äldrepolitik, jämställdhetspolitik och till hur integrationspolitiken bedrivits. Det mest intressanta i Dilisa Demirbag-Stens inlägg om integrationspolitiken handlar dock inte om Persson, utan om skillnaden mellan Mona Sahlins insatser som integrationsminister och hennes företrädare, Leif Blomberg. Kritiken mot Sahlin är hård: ”Mona Sahlin har varken lyckats initiera eller genomföra något som ens liknar det som Leif Blomberg åstadkom under tiden som ansvarigt statsråd för integrationspolitiken. Under en och en halv mandatperiod har hon mest ägnat sig åt att förvalta det Leif Blomberg genomförde på bara två år.”

En av de som är kritiska mot Göran Persson är Sören Gyll, tidigare Volvochef och tidigare ordförande för Svenskt näringsliv. Gyll är kritisk till att Göran Persson inte lyckas leverera. ”Under årens lopp har bilden av en statsminister som sätter igång saker men sedan inte slutför dem vuxit allt starkare hos mig”, skriver Gyll.

Sören Gyll är också kritisk till det sätt som svensk politik fungerar. ”Jag tror att dagens blockpolitik är förödande för Sverige”, skriver Gyll och låter som ett eko av förre centerledaren Olof Johansson. Hade företrädare för svenskt näringsliv varit mer öppet och uttalat positiv då samarbete över blockgränsen verkligen förekommit i svensk politik, hade de nog också fått uppleva mer av blocköverskridande samarbete. Men även om näringslivsföreträdare, som Per-Ola Eriksson berättar i Arvid Lagercrantz intervjubok Över blockgränsen, i en liten krets kunde säga att det centerpartiet och socialdemokraterna gjorde för Sveriges ekonomi var bra, så sa de inget offentligt.

Samtidigt som Gyll, och andra, i boken ger bilden av Persson som någon som inte kan leverera, så finns det en annorlunda bild. Göran Persson som den som driver igenom det som ingen annan klarar av. Stig-Björn Ljunggren refererar i sitt avsnitt till hur Göran Persson som kommunalråd lyckades stöpa om Katrineholms centrum, hur han som skolminister genomförde kommunaliseringen av skolan och helt enkelt avskaffade den mäktiga Skolöverstyrelsen och hur han som finansminister drev saneringen av svensk ekonomi.

Det som är intressant är att dessa exempel alla är hämtade från tiden innan Göran Persson blev statsminister och partiledare. Sedan Persson blev statsminister och partiledare är det mycket svårt att hitta denna typ av projekt som han genomdrivit.

Men det är en alltför elak beskrivning. För det stora projekt som Göran Persson mot all odds har klarat är kampen om makten. Trots för socialdemokraterna historiskt dåliga valresultat både 1998 och 2002 har socialdemokraterna fortsatt att regera och dessutom utan att släppa in något annat parti i regeringen. Visst har Persson haft stor hjälp av en ny budgetlag och EU-medlemskapet, som stärkt regeringens ställning gentemot riksdagen, men en hel del beror också på Perssons egen politiska skicklighet. Det är också det som kommer att bli Perssons eftermäle som statsminister och partiledare. Han byggde inget folkhem, han blev ingen landsfader, men han lyckades förlänga den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik med ytterligare ett decennium.

Publicerad i Hudiksvalls-Tidning 2005-04-02