Intressant Hedlundbiografi

Titel: Gunnar Hedlund - politikern och industrimannen
Författare: Nils G. Åsling
Förlag: Ekerlids förlag

Köp den hos Bokus: Gunnar Hedlund - politikern och industrimannen 
Köp den hos Adlibris: Gunnar Hedlund - politikern och industrimannen 

Det började tidigt. 1930 blir Gunnar Hedlund som representant för Bondeförbundet Sveriges yngste kommunfullmäktige ordförande. När han drygt femtio år senare lämnar ordförandeskapet i Centerpartiet, har partiet utvecklats till ett parti som inte bara lockar bönder och landsbygdsbefolkning, utan också gjort stora inbrytningar i städerna.

Det är en intressant biografi över Gunnar Hedlund som den förre industriministern Nils G. Åsling har skrivit. Det är en bok som inte bara beskriver politikern och partiledaren Gunnar Hedlund, utan i minst lika stor utsträckning beskriver industriledaren och föreningsrörelsemänniskan Gunnar Hedlund.

Under Gunnar Hedlunds tid som partiledare blev centerpartiet Sveriges största oppositionsparti och därmed utmanare till den socialdemokratiska regeringen. Detta gör att Gunnar Hedlund flitigt förekommer i den interna centerpartistiska debatten. Några har till och med på senare tid försökt använda Hedlund som ett argument för att ge centerpartiet en mer ”borgerlig” profil.En sak är klar efter en genomläsning av Åslings bok. Om det med borgerlig menas att moderaterna och högerpolitik ska få dominera, så finns det inget stöd för att Hedlund stod för en sådan politik.

Istället finns det hela tiden en markering mot högerpolitik från Gunnar Hedlunds sida. Det finns också en pragmatisk syn på politik. Trots att centerpartiet och folkpartiet i början på 1960-talet deklarerat att de skulle ha ett närmare samarbete, hindrade inte det att Hedlund gjorde upp med finansminister Sträng om skatterna. I och med uppgörelsen försvann den dyrortsgraderingen av ortsavdragen, något centern kämpat för länge. När den uppgörelsen kritiserades av folkpartiet och högern svarade Hedlund att folkpartiet och högern länge försökt spela förmyndare för centerpartiet, och att centern även i fortsättningen skulle ”samarbeta med andra när det passar, och gå vår egen väg när vi finner anledning till det”.

Åsling beskriver också en middag hemma hos Gunnar Hedlund under den andra Fälldinregeringen. Hedlund undrar hur länge Fälldin kunde ha Gösta Boman med i regeringen, och Fälldin svarar att det är bättre att ha moderaterna med, än utanför. ”Det är synd att Palme inte kan samarbeta med dig. Du borde ha socialdemokraterna med i regeringen istället för moderaterna”, svarade Hedlund enligt Åsling.

Om det är ett bestående intryck som stannar efter en genomläsning av Åslings bok, så är den pragmatism som fanns inom centerpartiet, även när partiet under 1960-talet genomgick en grundläggande förvandling. ”Principer är principer. Dem har man inte så förfärligt stor nytta av, utan det är fråga om det praktiska resultatet”, som Hedlund sa en gång när samarbetet med socialdemokraterna ifrågasattes. Resultatet var det som var viktigast, och hade man inte majoritet fick man kompromissa.

När det gäller den politiska inriktningen var Hedlund en mittenpolitiker. En replik från Gunnar Hedlund till Chrustjtjov vid ett besök i Sovjetunionen 1956 belyser den positionen på ett bra sätt. ”I Sverige har vi funnit att kapitalismen drar vagnen bäst, men det gäller att ha strama tyglar.” Det är nog där som även dagens centerparti måste hamna om det ska ha någon framtid. En marknadsekonomi, men med strama tyglar som skyddar människor från utslagning och som skyddar miljön från utsugning. En mittenposition, och absolut ingen högerpolitik.

Publicerad i Hudiksvalls-Tidning 1999-10-04