Författare: Ingvar Carlsson
Förlag: Hjalmarson & Högberg
Köp hos Bokus: Ur skugga av Olof Palme
Köp hos Adlibris: Ur skuggan av Olof Palme
Ur skuggan av Olof Palme, så heter den första delen av det som förhoppningsvis kommer att bli en rad intressanta böcker om Sveriges moderna politiska historia. Författare är förre statsministern och socialdemokraternas partiordförande Ingvar Carlsson. Men det är inga traditionella memoarer som Ingvar Carlsson nu publicerar, istället är det nedslag i viktiga politiska händelser och processer, utan någon kronologisk ordning. Inte heller innehåller boken någon utförlig teckning av barn- och ungdomstiden.
Det ges en del intressanta besked i boken, som att Ingvar Carlsson varnade Olof Palme för löntagarfonderna. Det finns också utslag av självkritik, även om det är få. Ett sådant tillfälle är när Carlsson skriver att ”När det passar de egna syftena är båda partierna [socialdemokraterna och moderaterna] beredda att föra in säkerhetspolitiken i ubåtsdebatten”.
I avsnittet om demokratins rätt att försvara sig tar Carlsson avstamp i den senaste årets högerextrema våld, men det han beskriver är inte kampen mot nazismen, utan den mer handfasta kampen mot kommunism och vänsterextremism. Erfarenheterna från Östeuropa visade att hotet mot demokratin inte bara kom från utlandet. I de länder där kommunisterna tagit makten hade kommunistiska partimedlemmar satt partiets makt framför demokratin. Ingvar Carlsson bedömer att de hot som svensk demokrati var utsatt för under kalla kriget var ”långt allvarligare än de vi upplever i dag”.
Denna del av boken utvecklas därmed till ett försvar för de åtgärder som socialdemokraterna och staten vidtog mot den kommunistiska faran. Han jämför med dagen krav på åtgärder mot nazistern. ”Hur förenas övertygelsen att vi måste ingripa idag mot totalitära rörelser, med den massiva kritik som riktas mot liknande åtgärder för några årtionden sedan”, fråar sig Carlsson.
Kärnkraften ägnas en stor del av sidorna i boken. Det är en historieskrivning som är en nyttig påminnelse för dem som kritiserar beslutet att avveckla kärnkraften. Det var formellt tre avvecklingslinjer som ställdes emot varandra. Industrin var inte intresserad av en tydlig ja-linje som propagerade för fortsatt användning av kärnkraft för oöverskådlig tid. Det var säkert klokt, den mest kärnkraftspositiva linjen var också den som fick allra lägst stöd i folkomröstningen.
Det framgår klart och tydligt att det var en målsättning för socialdemokraterna att inte hamna på samma linje som moderaterna i kärnkraftsfrågan, trots att det i praktiken kom att skilja väldigt lite. Carlsson hävdar att det fanns skillnader som motiverade att ja-sidan delade sig på två linjer, men det framgår också tydligt att han och socialdemokraterna inte ville kopplas samman med moderaterna inför kärnkraftsomröstningen. Det gällde att värja sig mot högerstämpeln.
Ingvar Carlsson redogör tydligt för löftet om att kärnkraften skulle avvecklas till år 2010. Det löftet var en viktig del i den segrande linjen information till väljarna. Även om årtalet inte fanns med på själva röstsedeln gavs beskedet på, som Ingvar Carlsson skriver, ”ett auktoritativt och bindande sätt”.
Det är naturligtvis en tendentiös bild som Carlsson tecknar, men det ligger ju i själva idén med politiska memoarer att det är sin egen bild av verkligheten författaren ger. Men det är en intressant bild som framträder. Vid flera tillfällen i boken skriver Ingvar Carlsson att han hoppas kunna återkomma i senare böcker med mer ingående beskrivningar. Det är något att se fram emot.
Tidigare publicerad i Hudiksvalls-Tidning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar