Författare: Werner Schmidt
Förlag: Leopard förlag
Köp den hos Bokus: C-H Hermansson - En politisk biografi
Köp den hos Adlibris: C-H Hermansson - En politisk biografi
Det är knappast syftet, men den som läser Werner Schmidts politiska biografi över C-H Hermansson, inser att det i det svenska kommunistpartiets ledning fanns personer som varit beredda att tjänstgöra som demokratins bödlar om de hade fått chansen att ta makten med hjälp av Sovjetunionens och Röda arméns bajonetter.
Vi får i boken C-H Hermansson (Leopard förlag) följa hur skohandlarsonen från Bollnäs blir partiordförande för de svenska kommunisterna. Det är ingen lättillgänglig bok. Werner Schmidt är docent i historia med en tydlig teoretisk skolning och han skriver så. För den som orkar igenom de teoretiska delarna, eller kanske till och med finner dem intressanta, är det ett tankeväckande porträtt som tecknas.
Werner Schmidt är själv en del av vänstern, så det är ingen negativ framställning, vare sig av huvudpersonen eller av kommunistpartiet, däremot är det med en i grunden kritisk blick Schmidt beskriver det svenska kommunistpartiet och C-H Hermansson.
Schmidts bok ger en beskrivning av hur C-H Hermansson försökte bredda det svenska kommunistpartiet till ett bredare vänstersocialistiskt parti och hur han försökt bryta kopplingen och beroendet av Sovjetunionen och ”folkdemokratierna”. Detta trots det famösa tal som Hermansson höll vid Stalins död. Ett tal där Stalin hyllas som ”en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän”.
Denna tendens är tydlig under hela den Hermanssons politiska liv. Men det får inte fullt genomslag i partiets politik och agerande, inte ens sedan Hermansson blivit partiledare. Visst, en del skedde. Partiets arbetsutskott beslutade att upphöra med subventionerade semesterresor till ”socialistiska” länder och med partiets förbindelser med socialistländernas ambassader. Allt finansiellt stöd från östländerna skulle också upphöra. Partiskolningen i Östtyskland och Sovjetunionen upphörde. Men samtidigt köpte partiet en egen kursgård, finansierad med pengar som ”skänkts” av en av de personer som privat fortsatt kommunistpartiets affärsverksamhet med diktaturerna i öst.
Det fanns också tydliga motsättningar inom partiet, inte bara kring synen på Sovjetunionen, utan också i synen på vem som var riktig arbetare och vilken roll de intellektuella hade att spela i det som så småningom blev Vänsterpartiet kommunisterna. Det var så tydligt att delar av partiet hade egna kontakter och affärer med bland annat företrädare för Sovjetunionen och Östtyskland. En press till Norrskensflamman köptes med bistånd från Sovjetunionen och Östtyskland. Enligt uppgifter i Östtyska arkiv gjorde det sovjetiska kommunistpartiet detta för att ”stödja gruppen kring kamrat Hagberg i dess kamp mot Hermanssons revisionistiska linje”.
Stridigheterna blev så småningom för mycket för Hermansson och 1975 lämnade han partiordförandeposten. Han efterträddes av Lars Werner. Två veckor efter ordförandevalet besökte Werner Östtyska ambassaden, efter ytterligare två månader kunde han lämna samma ambassad med löfte om ett ”ett visst bidrag (drycker)” till sin 40-årsfest.
Schmidts biografi ger anledning till två reflektioner. Den ena handlar om det svenska kommunistiska partiet. Även när partiets ledning så småningom ställer sig bakom demokratin som princip och tar avstånd från det diktatoriska styrelseskicket i Sovjetunionen och dess socialistiska satellitstater, så finns det ständigt närvarande personer i partiets ledande skikt som ser upp till Sovjetunionen och försvarar dess handlande. Detta är en bild som oftast glöms bort när vi diskuterar historien. Det fanns, också i det Sverige personer som villigt ställt upp och tagit ledningen för Folkrepubliken Sverige, precis som skedde i de länder i östra Europa som Sovjetunionen ”befriade”.
Den andra reflektionen är mer allmängiltig. Frågan är hur stort inflytande, hur stor makt, som en partiledare egentligen har i ett parti. Hur mycket av det en partiledare säger är uttryck för hans egna tankar och hur mycket är en anpassning till det han måste säga för att anpassa sig till partiet?
Den bild som Werner Schmidts bok om C-H Hermansson ger, är att det är mycket svårt för en partiledare att styra dit han vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar