Över blockgränsen: Samarbetet mellan centerpartiet och socialdemokraterna

 

Titel: Över blockgränsen: Samarbetet mellan centerpartiet och socialdemokraterna 1995-1998

Författare: Arvid Lagercrantz
Förlag: Gidlunds förlag
Köp boken hos Bokus: Över blockgränsen
Köp boken hos Adlibris: Över blockgränsen

Under perioden 1995 till början av 1998 hade centerpartiet och socialdemokraterna ett organiserat samarbete, framför allt kring Sveriges ekonomi. Det är ingen tvekan om att samarbetet när det gäller det sakpolitiska resultatet var positivt både för centerpartiet och för Sverige. Inledningsvis togs det också emot väl av väljaropinionen. Centerpartiet fick i SCB:s majmätning 1995 8,3 procent, vilket är den högsta notering som centerpartiet har fått i en SCB-mätning sedan före valet 1991. Den ursprungliga entusiasmen för samarbetet i opinionen svalande dock, och det är ingen tvekan om att samarbetet mots slutet var en tydlig opinionsmässig belastning för centerpartiet.

Arvid Lagercrantz har gjort en viktig insats när han i intervjuboken Över blockgränsen (Gidlunds förlag) har dokumenterat vad de centrala aktörerna har att säga om samarbetet. Intervjuade är dåvarande centerledaren Olof Johansson; centerpartiets dåvarande gruppledare Per-Ola Eriksson; Göran Persson, som under samarbetet först var finansminister och sedan statsminister; Erik Åsbrink, som blev finansminister efter Persson och Anders Ljunggren, centerpartist som placerades som sakkunnig i finansdepartementet.
Fördelen med en intervjubok är att den ger de intervjuade gott om utrymme och att man hör deras egna ord. Det finns ingen författare som går in och tolkar, även om man får anta att det skett en del urval och redigeringar. Nackdelen är att det blir svårt att få en ordentlig överblick och att de kunskaper och insikter som intervjuaren har inte kommer läsaren till del. Detta är särskilt tråkigt när intervjuaren är så kvalificerad som Lagercrantz.

Det är intressant tänkvärt att notera att det hårda motstånd mot samarbetet som fanns i vissa delar av centerpartiet, enligt de som är intervjuade i boken ledde till att Olof Johansson stannade kvar längre som partiledare. Enligt Johansson hade han tänkt att lämna partiledarskapet vid stämman 1997: ”Men när jag märkte att det svajade så pass mycket när det gällde uppställningen kring samarbetet, ändrade jag mig helt enkelt och beslöt att fortsätta.”

Det är ingen tvekan om att alla inblandade är mycket nöjda med sitt samarbete. Det är inte heller någon tvekan om att det uppstod en bra relation, ett kompisskap, mellan de inblandade ”grabbarna” (att Lagercrantz bara intervjuat män beror inte på något snett urval från hans sida, de kvinnor som var direkt inblandade var få).

Samarbetet kännetecknades också av en lyhördhet och lojalitet som står i stark kontrast till det som präglat senare samarbeten mellan socialdemokraterna och miljöpartiet och vänsterpartiet. Anders Ljunggren säger i boken att ”vi försökte undvika att gå ut och klappa oss för bröstet och peka på att det var just det ena eller andra som vi tvingat igenom”. Och med vi menar verkar Ljunggren mena både centerpartiet och socialdemokraterna. Han säger också att han, i sin roll på finansdepartementet, inte behövde ägna tid åt att ”tvätta” dokument, till exempel genom att ta bort slängar mot den tidigare Bildt-regeringen. Det var alltså ett samarbete som fungerade bra och effektivt och, enligt vad som kan bedömas av intervjuerna i boken, relativt prestigelöst. Beskrivningen skiljer sig åtskilligt från det som brukar ges från vänsterpartister och miljöpartister av deras samarbete med regeringen.

Men det var också detta intima och goda samarbete som var det stora problemet för centerpartiet. När det gäller politik i ett demokratiskt samhälle räcker det inte med att få genomslag för sin politik, det gäller också att väljarna får reda på det. Den strategi som miljöpartiet valt, med bland annat ständiga hot om avhopp, har varit mer opinionsmässigt effektiv. Däremot har det nog gett sämre utdelning sakpolitiskt.
Här finns en viktig lärdom för centerpartiet också inför en samverkan i regering efter nästa val. Risken är att partiet kommer bort. Detta hände till exempel kristdemokraterna, som i Bildt-regeringen överhuvudtaget inte märktes. Det ledde till att kristdemokraterna var mycket nära att åka ur riksdagen i valet 1994. Centerpartiet klarade sig bättre, vilket nog till stor del kan förklaras av att partiet, och framför allt partiledaren, tog strid kring bland annat Öresundsbron.

En viktig fråga för alliansens partier att fundera på är hur de partier som inte innehar statsministerposten ska kunna visa att det gör nytta, samtidigt som man kan ha ett förtroendefyllt samarbete liknande det som fanns mellan centerpartiets och socialdemokraterna under åren 1995 – 1997. För det gäller inte bara att erövra makten 2006, utan också behålla den 2010.

Tidigare publicerad i Hudiksvalls-Tidning